Jag hoppas att botten är nådd nu! Efter förra helgens avbrutna snabbdistans tog jag tre dagars helvila och efter bara två korta, lätta distanpass med stegringar torsdag och lördag (6 resp. 4km) var benen pigga och jag förväntansfull. Någonstans hade jag det kanske ändå på känn att det inte skulle fungera men att jag skulle prestera så här dåligt trodde jag inte! Visst var jag lite snorig under lördagen men pigg i kroppen.
Efter uppresa med Tobias träffade vi snabba Tove, trevligt att hälsa och igen grattis till en toppen-prestation! Uppvärmningen blev drygt 4km då det förutom jogg från bilen också blev lite banbesiktning, det var säkert misstag nr 1.
I startfållan perfekt sällskap av Kent och Erik, herrar med bra kapacitet! Konstaterade vid startskottet att vi stod på tok för långt bak (misstag nr 2) och när de pep iväg längs kanterna fastnade jag bakom andra löpare. Det lättade något efter första kilometern som gick på ganska exakt fyra minuter men var fortfarande trångt och jag var liksom fast tempomässigt. Jag försökte lägga i nästa växel, såg Kent och Eriks ryggar 50m framför mig men det hände ingenting och jag kom inte närmare. Här skulle jag tryckt på hårdare och kommit ikapp för att få draghjälp, misstag nr 3. Löpningen var spänd och tråkig och tekniken kantig och tanken som dominerade efter ett par kilometer var att kliva av vid varvning. Det hände sedan inget speciellt, sprang om Lennart vid krönet på en ganska tuff backe vid ca 3km och vi var överens om att det gick tungt. Fick några peppande ord från en löpare jag senare identifierade som Andreas, tack för det! Banan var helt OK, blött och grus men ingen is att tala om, de två egentliga backarna som fanns var båda lite brantare än jag föreställt mig, speciellt den 1 km innan varvning och jag hade trötta ben på krönet.
Varvning på ca 20:30 irriterad på mig själv. Just därför bestämde jag mig för att springa ett varv till, jag vill verkligen inte skapa en vana och bryta lopp, trots att jag insåg att några sub40 skulle det definitivt inte bli idag. Det var fortsatt en kamp mot hjärnspökena som viskade i mitt öra att kliva av och oj vad nära det var att jag klev åt sidan vid 6 km, saktade t o m ner och fick säga till mig själv på skarpen att fortsätta springa! Det gjorde jag, såg inte skymten av någon bekant nu, det var fler träningsoveraller än splitshorts runt omkring om jag uttrycker det så.
Kilometrarna rullade på i jämn takt strax över 4 min/km, förlorade några sekunder på km 8 och 9 i backarna men tydligen avancerade jag några platser i resultatlistan ändå och när jag var seg i backarna var andra segare! Ansträngningen var hög men inte så hög som den "ska" vara på ett millopp, kanske är det en efterhandskonstruktion men jag hade gott och väl kunnat fortsätta i alla fall ett varv till utan problem. Efter nittiograderssvängen tog jag mig samman och gjorde en markant farthöjning hela långa upploppet och lämnade löparna runt om mig långt bakom mig. Som Magnus uttryckte det från åskådarplats, "Du såg både beslutsam och småirriterad ut". Väl i mål blev jag yr men var inte speciellt trött. Faktiskt inte heller speciellt besviken, där och då, med lite distans på senare på kvällen var besvikelsen kraftigare.
Jag kan skylla på lätt snorighet, trängsel inledningsvis som gjorde att jag fastnade, jag kan skylla på en massa saker som dagsform men det handlar om inte det. Min bestämda uppfattning är att det varit såhär länge nu, på varje tävling efter Stockholm marathon 2012 faktiskt, Telge Stadslopp 5 km i augusti 2012 undantaget, där jag sprang fort och så bra jag kunde.
Om jag skulle försöker beskriva hur det känns så är det väl ungefär så här: Benen är sega och surnar direkt i uppförsbackar, det finns ingen överväxel, jag försöker driva på men det fungerar bara korta stunder sedan faller jag tillbaka i en mera kontrollerad "bekvämlighetzon". Jag har inget djävlaranamma/pannben att driva på och bita ihop överhuvudtaget. En känsla av uppgivenhet och att det är tråkigt, ett konstaterande att "jaha, det funkar inte att springa fort idag heller" infinner sig ganska snabbt. Jag spänner mig dessutom och löptekniken blir kantig och dålig. Klart det har en negativ effekt på min prestation!
Jag konstaterar några saker.
Nästa lopp blir Kungsholmen Runt 21,1km 4 maj. Våren huvudmål och en satsning mot ett personbästa låg i planen. Planen nu är istället att ha kul för det brukar jag ha på halvmara. En rimlig målsättning är att visa för mig själv att jag är bättre än så här genom att springa mer än dubbla sträckan fortare än igår. Hur svårt kan det va'? Nu jävlar! Reset! Imorgon ska jag springa fort på lunchen!
Video målgång: Premiärmilen
Kalla fakta:
![]()
Efter uppresa med Tobias träffade vi snabba Tove, trevligt att hälsa och igen grattis till en toppen-prestation! Uppvärmningen blev drygt 4km då det förutom jogg från bilen också blev lite banbesiktning, det var säkert misstag nr 1.
I startfållan perfekt sällskap av Kent och Erik, herrar med bra kapacitet! Konstaterade vid startskottet att vi stod på tok för långt bak (misstag nr 2) och när de pep iväg längs kanterna fastnade jag bakom andra löpare. Det lättade något efter första kilometern som gick på ganska exakt fyra minuter men var fortfarande trångt och jag var liksom fast tempomässigt. Jag försökte lägga i nästa växel, såg Kent och Eriks ryggar 50m framför mig men det hände ingenting och jag kom inte närmare. Här skulle jag tryckt på hårdare och kommit ikapp för att få draghjälp, misstag nr 3. Löpningen var spänd och tråkig och tekniken kantig och tanken som dominerade efter ett par kilometer var att kliva av vid varvning. Det hände sedan inget speciellt, sprang om Lennart vid krönet på en ganska tuff backe vid ca 3km och vi var överens om att det gick tungt. Fick några peppande ord från en löpare jag senare identifierade som Andreas, tack för det! Banan var helt OK, blött och grus men ingen is att tala om, de två egentliga backarna som fanns var båda lite brantare än jag föreställt mig, speciellt den 1 km innan varvning och jag hade trötta ben på krönet.
 |
| På andra varvet ihop med löpare 269, bloggläsare Fredrik som hälsade före loppet. Trevligt! Bild från http://www.sprangdu.se/ |
Kilometrarna rullade på i jämn takt strax över 4 min/km, förlorade några sekunder på km 8 och 9 i backarna men tydligen avancerade jag några platser i resultatlistan ändå och när jag var seg i backarna var andra segare! Ansträngningen var hög men inte så hög som den "ska" vara på ett millopp, kanske är det en efterhandskonstruktion men jag hade gott och väl kunnat fortsätta i alla fall ett varv till utan problem. Efter nittiograderssvängen tog jag mig samman och gjorde en markant farthöjning hela långa upploppet och lämnade löparna runt om mig långt bakom mig. Som Magnus uttryckte det från åskådarplats, "Du såg både beslutsam och småirriterad ut". Väl i mål blev jag yr men var inte speciellt trött. Faktiskt inte heller speciellt besviken, där och då, med lite distans på senare på kvällen var besvikelsen kraftigare.
Jag kan skylla på lätt snorighet, trängsel inledningsvis som gjorde att jag fastnade, jag kan skylla på en massa saker som dagsform men det handlar om inte det. Min bestämda uppfattning är att det varit såhär länge nu, på varje tävling efter Stockholm marathon 2012 faktiskt, Telge Stadslopp 5 km i augusti 2012 undantaget, där jag sprang fort och så bra jag kunde.
Om jag skulle försöker beskriva hur det känns så är det väl ungefär så här: Benen är sega och surnar direkt i uppförsbackar, det finns ingen överväxel, jag försöker driva på men det fungerar bara korta stunder sedan faller jag tillbaka i en mera kontrollerad "bekvämlighetzon". Jag har inget djävlaranamma/pannben att driva på och bita ihop överhuvudtaget. En känsla av uppgivenhet och att det är tråkigt, ett konstaterande att "jaha, det funkar inte att springa fort idag heller" infinner sig ganska snabbt. Jag spänner mig dessutom och löptekniken blir kantig och dålig. Klart det har en negativ effekt på min prestation!
Jag konstaterar några saker.
- Längre uppvärmning än max 2km ska jag sluta med, jag har provat det nu några lopp och jag verkar inte tjäna något på det, snarare precis tvärtom, jag sparar hellre på energin till startskottet har gått!
- Jag kan mycket bättreän så här, jag behöver "bara" lite hjälp med att plocka fram det! Sprang ju sub40 (på löpband) för ett veckor sedan utan större problem.
- Jag låg 5-10 pulsslag lägre än normalt när jag springer 10km, snittade 181 bpm igår, även om kylan kanske bidrog till det (snittade 186 på Påsksmällen april 2012 i temp strax över nollgradigt). Som en jämförelse har jag sprungit halvmara med 185 i snittpuls, låt vara på det varmare Stockholm halvmarathon 2011.
- Återigen, jag hamnar i någon slags bekvämlighetsszon jag inte förmår ta mig ur. Det finns ingen femte växel att peta i. Det finns heller absolut ingen pannben just nu!
- Kanske är det helt enkelt så att jag bara, just nu, kräver för mycket av mig själv? Släpper jag på kraven kanske både löpglädjen och resultaten återkommer? Men hur?
- Jag känner mig väldigt villrådig om vägen framåt! Träna mer? Träna mindre? Har faktiskt ingen aning! Kom gärna med input här annat är ordet "dagsform"! Mitt eget recept lyder; helvila hellre än lugna distanspass för att samla mängd, högre fart/Bättre kvalité nu på samtliga pass men också mer vila mellan. Vad tror ni om det?
Nästa lopp blir Kungsholmen Runt 21,1km 4 maj. Våren huvudmål och en satsning mot ett personbästa låg i planen. Planen nu är istället att ha kul för det brukar jag ha på halvmara. En rimlig målsättning är att visa för mig själv att jag är bättre än så här genom att springa mer än dubbla sträckan fortare än igår. Hur svårt kan det va'? Nu jävlar! Reset! Imorgon ska jag springa fort på lunchen!
Video målgång: Premiärmilen
Kalla fakta:
