Efter en halvstrulig april innehållande, förkylning, magsjuka, knäont, höftont och blodbrist vilket jag beskrivit under våren så kändes det allt bättre de sista tre veckorna. De sista avstämningspassen gav positiva besked och känslan i löpningen var åter lätt och självförtroendet
nästan tillbaka där det bör vara innan en mara. Att tvivla på sin egen kapacitet och realismen i målsättningarna hör alltid till sinnesstämningen sista veckan innan en mara! Tankar om vad som skulle hända om jag skulle "råka" passera halvvägs i närheten av tiden från 2014, om jag då skulle våga satsa fullt ut under andra halvan. Det var dock inget som inträffade och inget jag behövt lägga energi på.
På tordagen efter jobbet besökte jag ett bastuvarmt Östermalms IP och blev plaskblöt av svett bara av att gå från tunnelbanan. I den lilla mässhallen var det om möjligt ännu värre och jag dröjde därför inte kvar speciellt länge!
På torsdagen sprang jag också sista passet, 4 km jogg med 2x800m marafart med lätt känsla i väldigt varmt väder! Jag velade fortfarande mellan mina gamla Asics Racer 10 och mina nya Nike Streak men valet föll till slut på Asics som jag är van vid och de fungerade, precis som tidigare helt perfekt!
På fredagskvällen fixade jag allt, lade fram tävlingskläderna, laddade pulsklockan, nålade fast nummerlappen på linnet och fäste chipet på skorna och kunde sedan koppla av när brorsan med familj kom för att hälsa på oss över helgen. Sov gott natten innan loppet och vaknade glad och taggad. Tog tåget till Stockholm med David och några andra bekanta löpare som skulle debutera på sträckan. Alltid lika härligt att komma till Östermalms IP och en stark känsla av att jag saknat detta blandades med nervositet och faktiskt lite negativa tankar kring press och prestation.
En kopp kaffe, toabesök, lämna in överdrag, nervöskissa, nervöskissa igen. Ut i startfålla B som låg helt i skugga och bjöd på lyxigt mycket plats att jogga upp lite på. Pratade med Gabriel, Oskar, Kent, hälsade på Patrik, Frippe, Simon och många andra, nervöskissa igen och så en gång till och sedan var det bara fem minuter till start. Lika härligt som vanligt att stå där tätt ihop med andra löpare och räkna ner med helikoptern hovrande ovanför och speakern som taggar.
Iväg och lite trängre än vanligt då halva Valhallavägen var avstängd. Kom ändå iväg bra och sprang lite fortare än jag tänkt mig men känslan var lätt! Kom i sällskap med Kent från IF Linnea som så ofta förr på tävling och det var skönt att ha sällskap för faktum är att jag under första fem kilometrarna brottades med en hel del negativa tankar (!) om varför jag gör detta, om att det är långt, att det kommer bli jobbigt, att jag byggt upp press på mig själv. Att jag kanske skulle kliva av! Vad glad jag är att jag inte lyssnade på det för gradvis försvann de tankarna nere i stan med all publik som hejade och många okända hejade på just mig, fantastiskt roligt! Jag vet inte om det var det fina vädret men jag inbillade mig att det var mera publik och ännu bättre stämning än vanligt i år? Jag skippade de tre första vätskekontrollerna för hör och häpna, jag var lite kissnödig...
Förbi Slussen, Södermälarstrand och första Västerbron passerade obemärkt, jag njöt nu bara av utsikten och att vara en del av detta igen. Kent tappade på mig uppför för Västerbron och tyvärr såg jag inte honom igen förrän på Stadion men vad gör det då han för första gången satte sub3 i Stockholm, grattis Kent!
Vid Stadshuset visste jag att jag skulle ha min hejaklack i form av hela min familj och bror med familj och det var ett självklart beslut att springa en extra lång ytterkurva för att göra high five med dem!
![]()
Passagen förbi Centralen-Torsgatan-Odengatan kändes väldigt lätt och jag sprang här ikapp Petra Skiöld Björnstorp som jag vet har ett PB på 2:54 och tänkte att det var en bra rygg då tjejer ofta springer smartare och jämnare än killar på maraton. Hon såg dock inte 100% avslappnad ut i steget och tappade tyvärr på andra halvan p g a smärtor i baksidorna. Vi växeldrog några kilometer, ibland var jag några meter före ibland var det omvänt. Det kändes som om jag sprang väldigt jämnt redan men klockan visade ganska ojämna tider och "fladdrade" ovanligt mycket för att vara i Stockholm tycker jag. Ut på Gärdet, en sväng jag brukar gilla men jag blev återigen lite negativ här, lite motvind och kanske lite illamående av att ha tryckt i mig ganska mycket gel. Jag hade som vanligt tre treportionsgeler från Maxim ut på banan, en i varje hand och en i bakfickan men i år hade jag också privat langning av Erik vid 30km med tre smågeler så kanske att jag tog lite extra i början för att de skulle vara slut när jag fick nya av honom. Jag vet inte men jag passerade halvmaran på 1:27:23 och det var ca en minut senare än jag hoppats på. Drack ungefär tre halvfulla muggar första varvet, tyckte det räckte gott, känslan av kissnödighet hade som tur var, släppt utan att jag behövt göra "pit stop".
Jag vet inte om det var gelen som nådde blodomloppet och snart då hjärnan men nästan direkt efter halvmarapasseringen försvann de negativa tankarna och jag kände jag mig plötsligt urstark och samtidigt så avslappnad. Sprang med en ganska stor grupp här, bla Fredrik Pettersson från FK Studenterna, längst till höger i bild nedan med nr 622. Jag kände igenom honom, tack vare hatten, från maran 2014, då han passerade mig i raketfart strax efter 39 km och sprang 2:49:45 tack vare en snabb avslutning som jag inte hade en chans att haka på. Vi pratade om det och han hade läst
Race Rapporten :-) I år hade han mål kring 2:55 vilket passade mig utmärkt. Jag var dock så stark här så jag lämnade honom och gruppen bakom mig och fortsatte tuffa på, vid Nordiska Muséet hälsade plötsligt Jonas Wetter från Spårvägen när jag passerade honom och han sade
"Du är som ett lok Staffan".
![]() |
Nino fångade mig ute på Djurgården anförandes en liten klunga. Då gäller det att hålla tungan rätt i mun :-)
|
Tillbaka vid publiken på Strandvägen igen och jag får nästan alltid en dipp här när vi ska ut på samma runda igen och det fortfarande är ganska långt kvar men inte i år, det var enbart positiva känslor nu, inga tankar på att det var långt kvar, inga tvivel på min kapacitet, jag inbillar mig att
maratonlöpning handlar väldigt mycket om rytm och jag hade verkligen kommit in i en rytm där jag sprang avslappnad men ändå bra och ganska snabbt! Sprang återigen, precis som 2014 ganska ensamt upp förbi Norrmalmstorg, spexade med publiken i kurvan vid Kungsträdgårdsgatan och gjorde tummen upp, satte handen bakom örat och klappade med händerna över huvudet och gensvaret och leendena jag fick tillbaka, gåshud helt enkelt och igen minnen för livet att ta fram närhelst löpningen känns tråkig!
Skeppsbron och fick mina tre geler av Erik, Södermälarstrand påhejad av Rasmus från Jogg, och på Södermälarstrand pirrade det en hel i del i vaderna och jag blev lite orolig för att få kramp och var tacksam för att jag valt att springa i Calf Sleeves som ger lite stöd åt vaderna. Som tur var så släppte pirret i vaderna snabbt och jag kom upp på andra Västerbron via den hysteriska klacken i Pålsundsbacken, tog det medvetet ganska lugnt uppför Västerbron men i år syns den inte i splittiderna så jag höll jämn fart, kände att jag blev lite mer flåsig men inte mer trött i benen. På Norrmälarstrand fortsatte jag starkt, tog sikte på rygg efter rygg och sprang om dem alla, jag minns inte att jag blev omsprungen av en enda löpare nere i stan och resultatlistan visar att jag sprang om 130 löpare på andra halvan av loppet.
Förbi Centralen och till Torsgatan som jag inte alls upplevde som speciellt jobbig i år! Hade försökt räkna lite på sluttid nu och insåg att jag skulle hamna kring 2:55 och nog i trakterna av mitt "nästpers" 2:55:52 från Vintermaraton 2014. Visst var jag lite stummare i benen nu men flåsmässigt var det inte jobbigt och jag hade inga som helst problem att mata på i samma tempo upp till Odengatan och samtidigt ha ett leende över ansiktet väl medveten om att jag med råge skulle springa under tre timmar och att jag sprungit bra och mycket jämnt! Över Odengatans puckel, utför och förbi 40 km där klockan bekräftade mina tidsfunderingar och strax dags för Sturegatan med Stadion i blickfånget, ren och skär löpglädje, tog av mig kepsen och solglasögonen för att "öppna den mentala hårddisken och lägga alla intryck på en lättåtkomlig plats" och det var precis lika underbart som vanligt att komma in på Stadion, musiken, solskenet, publiken, löparbanorna, Ökade farten lite kurvan och där satt hela min familj och skrek på mig så att det inte var några problem för mig att höra dem och heja tillbaka, jag vinkade till publiken och fick massor av hejarop och applåder från hela kurvan!
![]()
![]() |
| Ren och skär glädje fångad av brorsan från läktaren! |
![]() |
| Hällandning får väl vara OK med knappt 100m kvar? |
Tydligen spurtade jag förbi Olov från Jogg inne på Stadion. Jag minns att jag sträckte armarna i luften skrek ut min glädje och Runners Worlds fotografer fångade oss båda på bild just då.
Jag dröjde mig kvar inne på banorna en stund, välkomnade Kent i mål på 2:58 innan vi gick tillsammans till IP där jag också träffade på David som sprang på 3:04 och vi slog oss ner på konstgräset och tog för oss av förtäringen, ett par Weissbier, ett par varmkorvar, Pepsi och ett par bullar. Stämningen efter loppet i Stockholm tycker jag är världsklass och något andra lopp kan lära av, i New York fick man en påse i handen, en filt och sedan fick man gå iväg och gå långt, i Stockholm kan man slappa på gräset, äta och dricka och umgås så länge man vill, riktigt bra!
En besviken Gabriel slog sig ner som tyvärr fått uppladdningen förstörd av dålig mage och kommit in på 3:02 men du har ju redan visat på sub3-kapacitet Gabriel och det har du i Stockholm också en bättre dag! Efter någon timmas slappande på ÖIP drog vi oss mot T-banan och tåget hem där familjen mötte upp.
Det första vi gjorde när vi kom hem, innan jag ens duschat, var att åka ner till vår fina sjö för ett kvällsdopp och det var ca 16-17 grader i vattnet vilket nog gjorde väldigt gott för mina vader och ben!
Min tid på 2:55:36, mina andra snabbaste mara med 16 sekunders marginal, räckte till plats 193 och 15 i min åldersklass (varav plats 13 i Sverige). Ser jag till tiderna så inledde jag lite snabbt vilket är ovanligt för att vara jag. 1:27:23 borde ge 2:54:46 i mål vilket då betyder att jag tappade exakt 50 sekunder på andra halvan, jämfört med de knappt 40 sekunder jag tappade på andra halvan 2014 men mer än godkänt!
Lite övriga detaljer för den intresserade:
Snitt-/maxpuls: 176/179
Splittar: 1:27:23/1:28:13
Stegfrekvens i snitt: 180 (häpp!)
Kolhydratladdning: Ons-fredag innan loppet. Ett par små påsar godis per dag torsdag-fredag. Extra juice, några glas saft, extra pasta och ris.
Energi under loppet: Tog en st Maxim treportioners gel innan jag gick ut i startfållan. Hade en likadan gel i varje hand och en i bakfickan, dessa förbrukade jag fram till 30 km ihop med ca 6 halvfulla muggar dricka totalt, mest sportdrycka, en mugg cola, någon mugg vatten. Vid 30km fick jag tre små geler av en kompis som jag använde under sista milen.
Jag tror 2:55 speglar min nuvarande kapacitet väldigt väl. Givet den väldigt kontrollerade känslan hade jag kanske kunnat springa någon enstaka minut snabbare till priset av en klart högre ansträngning såklart men speciellt mycket bättre kan jag inte prestera nu. Ska jag igen närma mig sub 2:50 måste jag bli snabbare på "underdistans". Jag har tidigare sagt att om jag springer bra i Stockholm i år kanske jag ska pausa ett tag från maratonsträckan och fokusera på kortare sträckor och där försöka bli lite snabbare istället. Inte behöva ladda så länge för "stora lopp" utan tävla mer på småtävlingar och det sistnämnda vill jag göra men jag gillar maraton och jag är bra på det!
Resultatet är heller inte allt, jag skrev tidigare att jag skulle vara nöjd med allt under tre timmar och med tanke på hur våren varit, att jag för tre veckor sedan övervägde att "bara" starta och funderade på var jag lämpligast skulle kliva av för att inte ha för långt tillbaka till Stadion. Vändningen från det ytterläget till att springa 2:55, komma topp 200 med den här fantastiska känslan jag hade under andra halvan, det känns fantastiskt och är det som är viktigt! Jag är mer motiverad än någonsin att träna men träna smart och kontinuerligt, hålla mig hel och tänka långsiktigt!
En hel del fartträning kommer det säkert bli i sommar när jag väl vilat ut men jag vet inte hur sugen jag är på 5 km och milen, det får visa sig. Som det känns just nu vill jag helst springa maraton och det snart igen och speciellt Stockholm Marathon, det var så fantastiskt roligt den här gången och det är en känsla jag tänker njuta av ganska länge! Nu väntar kravlös, njutningsfull sommarlöpning och en del cykling först! Tack till alla er som läst ända hit och till er som hälsade och hejade i lördags, utmed banan och före och efter loppet! Det uppskattar jag verkligen!
