Bloggen har legat övergiven en dryg vecka även om jag bjöd på ett förinställt inlägg i onsdags. Det beror på en påskvecka med familjen i London. En intensiv men avkopplande vecka där löpningen tillfälligt åkt flera steg ner på priolistan (apropå förra inlägget) och det har varit skönt! Då vi bodde nära Hyde Park sprang jag där ett par gånger, ett fartlekspass med backe och en lätt morgonjogg med hustrun.
I teorin hade jag gjort allt rätt, tränat mycket och bra och sedan vilat mycket innan Påsksmällen med den förväntade känslan av pigga ben och energi som ville ut fanns inte där alls, benen var trötta av allt promenerande och sådär jobbigt pirriga även i vila som jag upplevt förut. Joggade en kort sväng kvällen innan tävlingen men fick inga svar ang formen. Vaknade upp på annandagen och kände mest olust inför att tävla men åkte ut till en soldränkt motionsgård i Enhörna där jag tyvärr också noterade att det blåste en del och värmde upp samtidigt som jag hälsade på många bekanta och nervositeten lade sig även om uppvärmningen kändes ganska kass.
Jag var ändå motiverad att springa tufft och ge sub37 ett allvarligt försök och jag tänkte inte fastna i starten utan ställde mig allra längst fram vid den kritade linjen. Sub37 känns numera som ett realistiskt mål med den träning jag har genomfört men samtidigt är Påsksmällen en tuff och kuperad bana som till 50% går på grus och jag har inte sprungit snabbare än 38:55 här tidigare.
Starten gick och jag kom iväg precis som jag ville även om jag blev omsprungen av en hel rad löpare i början trots att jag öppnade på 3:34 på den första kilometern. Inledningen av banan går på asfalt och är hyggligt lättsprungen men tyvärr blåste det motvind här vilket förtog lite av effekten. Jag hamnade bakom en löpare från Fredrikshof men gick snart om och tog sikte på Dace Landström, Vallentuna en bit fram som jag brukar springa jämnt med och snart passerade jag henne också. Den tredje kilometern är lite tung där det först går uppför innan det viker av in på grusvägen och den första rejäla backen kommer och här sjönk farten. Efter att jag passerade Dace fick jag springa resten av loppet solo. Jag hade en löpare från FK Studenterna en bit framför mig men kunde/vågade inte gå ifatt, vilket var synd då han sprang på 36:55 och sakta utökade försprånget hela loppet. Hade också en löpare från Vallentuna ca 50 meter framför mig. Grusdelen innehåller en del utförslöpor och något motlut men här går det att springa fort vilket tiderna visar att jag gjorde innan banans värsta backe inleder den sista kilometern innan varvning och målgång på andra varvet. Varvade 5 km på 18:20 enligt speakern vilket motiverade mig till att fortsätta kämpa ut på andra varvet och den sjätte kilometern gick OK men på den sjunde gick det så tungt plötsligt i motvinden. Efteråt berättade alla jag pratade med precis samma sak, hur farten sjönk på det här partiet. Dace Landström berättade att hon närmat sig mig här samtidigt som jag närmade mig den tröttnande löparen från Vallentuna. Farten sjönk till 4 min/km och jag gick en mentalt väldigt tuff match mot mig själv, samtidigt som jag sprang dåligt med för långa steg och sluggade mig fram med för dålig hållning. Jag lovade mig själv att aldrig mer springa milen, jag var bara några steg bort från att strunta totalt i alla ambitioner och bara jogga i mål och kanske slog jag också av farten några steg men när vi vek in på grusvägen igen och slapp motvinden igen kändes det lättare trots att det blev mer kuperat.
Jag kom ifatt och passerade löparen från Vallentuna men orkade absolut inte peppa någon annan än mig själv. Fokuserade på att slappna av och det blev väldigt tydligt att med fokus på hög stegfrekvens och hållning går det mycket lättare och fortare jämfört med att kämpa och ta i i varje kroppsdel! Att springa fort handlar paradoxalt nog väldigt mycket om att slappna av! Den näst sista kilometern är lättsprungen och här gick det fort igen, 3:39 och jag laddade för sista backen och istället för att kriga mig uppför hela den och vara helt rökt på krönet försökte jag slappna av och kunde hålla bra fart och sedan höja farten ytterligare på upploppet som faktiskt går lite utför sista biten och avslutade med loppets snabbaste kilometer på 3:33. För ovanlighetens skulle struntade jag i klockan sista biten och fokuserade helt på att ge allt jag hade hela vägen förbi mållinjen, jag visste att det skulle bli personbästa och jag visste att jag inte skulle nå sub 37. I mål var jag helt slut, det var länge sedan jag var så trött i mål. Flämtade en lång stund innan jag joggade till bilen och bytte om.
Bara ca 200 löpare sprang vilket jag tycker är väldigt synd, förmodligen drar sig många motionärer för att springa ett mindre lopp en bra bit från innerstan och med en anrik löparklubb som arrangör men det är väldigt trevlig, inkluderande stämning, ingen trängsel och generösa prisbord. Dagen avslutades med att jag som trea i M40 fick kliva upp på scenen (altanen på kiosken) och ta emot pris, första gången det händer trots att det inte var min första pallplats.
Ett kort tag efter målgång var jag lite missnöjd över att jag spred kilometertiderna så ojämnt, det skiljde nästan en halvminut men snabbaste och långsammaste kilometern men efter att ha pratat med andra löpare om värmen (nästan tjugo grader i skuggan), motvinden i början och den tuffa banan så släppte de tankarna ganska fort. På en kuperad bana diffar kilometertiderna mer än på ett ett platt asfaltslopp och ansträngning är en bättre utgångspunkt och den var hög i princip hela loppet! Jag kom tillbaka genom att fokusera på mitt gamla PB och jag lyckades slappna av trots tröttheten och jag slog mitt PB med nästan en halv minut och jag satte PB på den här banan med 1:40. Med 37:15 som är mitt nya pers på 10 km är sub 37 inte långt borta på ett plattare bana!
Avslutar med lite siffror:
Tid: 37:15 (splittar: 18:20/18:55)
Placering: 3:a i M40, plats 16 totalt:
Puls (snitt/max): 187/194 bpm
Km:tider: 3:34, 3:42, 3:48, 3:37, 3:44, 3:43, 4:01, 3:54, 3:39, 3:33
Ett bra reportage från Påsksmällen finns på Löpning för Alla.
I teorin hade jag gjort allt rätt, tränat mycket och bra och sedan vilat mycket innan Påsksmällen med den förväntade känslan av pigga ben och energi som ville ut fanns inte där alls, benen var trötta av allt promenerande och sådär jobbigt pirriga även i vila som jag upplevt förut. Joggade en kort sväng kvällen innan tävlingen men fick inga svar ang formen. Vaknade upp på annandagen och kände mest olust inför att tävla men åkte ut till en soldränkt motionsgård i Enhörna där jag tyvärr också noterade att det blåste en del och värmde upp samtidigt som jag hälsade på många bekanta och nervositeten lade sig även om uppvärmningen kändes ganska kass.
Jag var ändå motiverad att springa tufft och ge sub37 ett allvarligt försök och jag tänkte inte fastna i starten utan ställde mig allra längst fram vid den kritade linjen. Sub37 känns numera som ett realistiskt mål med den träning jag har genomfört men samtidigt är Påsksmällen en tuff och kuperad bana som till 50% går på grus och jag har inte sprungit snabbare än 38:55 här tidigare.
 |
| Strax efter start och vinnaren Robert Fischa som satte banrekord med 30:39 har redan skaffat sig en liten lucka. Bild från Löpning för Alla. |
Starten gick och jag kom iväg precis som jag ville även om jag blev omsprungen av en hel rad löpare i början trots att jag öppnade på 3:34 på den första kilometern. Inledningen av banan går på asfalt och är hyggligt lättsprungen men tyvärr blåste det motvind här vilket förtog lite av effekten. Jag hamnade bakom en löpare från Fredrikshof men gick snart om och tog sikte på Dace Landström, Vallentuna en bit fram som jag brukar springa jämnt med och snart passerade jag henne också. Den tredje kilometern är lite tung där det först går uppför innan det viker av in på grusvägen och den första rejäla backen kommer och här sjönk farten. Efter att jag passerade Dace fick jag springa resten av loppet solo. Jag hade en löpare från FK Studenterna en bit framför mig men kunde/vågade inte gå ifatt, vilket var synd då han sprang på 36:55 och sakta utökade försprånget hela loppet. Hade också en löpare från Vallentuna ca 50 meter framför mig. Grusdelen innehåller en del utförslöpor och något motlut men här går det att springa fort vilket tiderna visar att jag gjorde innan banans värsta backe inleder den sista kilometern innan varvning och målgång på andra varvet. Varvade 5 km på 18:20 enligt speakern vilket motiverade mig till att fortsätta kämpa ut på andra varvet och den sjätte kilometern gick OK men på den sjunde gick det så tungt plötsligt i motvinden. Efteråt berättade alla jag pratade med precis samma sak, hur farten sjönk på det här partiet. Dace Landström berättade att hon närmat sig mig här samtidigt som jag närmade mig den tröttnande löparen från Vallentuna. Farten sjönk till 4 min/km och jag gick en mentalt väldigt tuff match mot mig själv, samtidigt som jag sprang dåligt med för långa steg och sluggade mig fram med för dålig hållning. Jag lovade mig själv att aldrig mer springa milen, jag var bara några steg bort från att strunta totalt i alla ambitioner och bara jogga i mål och kanske slog jag också av farten några steg men när vi vek in på grusvägen igen och slapp motvinden igen kändes det lättare trots att det blev mer kuperat.
 |
| Här är banans höjdrofil. Att km 2-3 och 7-8 går tungt kanske inte är så konstigt! Tittar jag på km-tiderna från när jag sprang senast, 2012, så är mönstret exakt likadant att det gick som långsamt på det här partiet. |
Jag kom ifatt och passerade löparen från Vallentuna men orkade absolut inte peppa någon annan än mig själv. Fokuserade på att slappna av och det blev väldigt tydligt att med fokus på hög stegfrekvens och hållning går det mycket lättare och fortare jämfört med att kämpa och ta i i varje kroppsdel! Att springa fort handlar paradoxalt nog väldigt mycket om att slappna av! Den näst sista kilometern är lättsprungen och här gick det fort igen, 3:39 och jag laddade för sista backen och istället för att kriga mig uppför hela den och vara helt rökt på krönet försökte jag slappna av och kunde hålla bra fart och sedan höja farten ytterligare på upploppet som faktiskt går lite utför sista biten och avslutade med loppets snabbaste kilometer på 3:33. För ovanlighetens skulle struntade jag i klockan sista biten och fokuserade helt på att ge allt jag hade hela vägen förbi mållinjen, jag visste att det skulle bli personbästa och jag visste att jag inte skulle nå sub 37. I mål var jag helt slut, det var länge sedan jag var så trött i mål. Flämtade en lång stund innan jag joggade till bilen och bytte om.
Bara ca 200 löpare sprang vilket jag tycker är väldigt synd, förmodligen drar sig många motionärer för att springa ett mindre lopp en bra bit från innerstan och med en anrik löparklubb som arrangör men det är väldigt trevlig, inkluderande stämning, ingen trängsel och generösa prisbord. Dagen avslutades med att jag som trea i M40 fick kliva upp på scenen (altanen på kiosken) och ta emot pris, första gången det händer trots att det inte var min första pallplats.
Ett kort tag efter målgång var jag lite missnöjd över att jag spred kilometertiderna så ojämnt, det skiljde nästan en halvminut men snabbaste och långsammaste kilometern men efter att ha pratat med andra löpare om värmen (nästan tjugo grader i skuggan), motvinden i början och den tuffa banan så släppte de tankarna ganska fort. På en kuperad bana diffar kilometertiderna mer än på ett ett platt asfaltslopp och ansträngning är en bättre utgångspunkt och den var hög i princip hela loppet! Jag kom tillbaka genom att fokusera på mitt gamla PB och jag lyckades slappna av trots tröttheten och jag slog mitt PB med nästan en halv minut och jag satte PB på den här banan med 1:40. Med 37:15 som är mitt nya pers på 10 km är sub 37 inte långt borta på ett plattare bana!
Avslutar med lite siffror:
Tid: 37:15 (splittar: 18:20/18:55)
Placering: 3:a i M40, plats 16 totalt:
Puls (snitt/max): 187/194 bpm
Km:tider: 3:34, 3:42, 3:48, 3:37, 3:44, 3:43, 4:01, 3:54, 3:39, 3:33
Ett bra reportage från Påsksmällen finns på Löpning för Alla.