En tidig vårexamen igår i form av en lång snabbdistans i marafart.
Jag hade inte sprungit sedan vurpan i torsdags även om skrubbsåren läkt fint och stelheten minskat något. Blåsigt och kyligt och motivationen inte på topp men jag hade planerat ett längre pass i marafart och det skulle genomföras! Tidig kväll hade blåsten lagt sig, regnet dragit bort och det blev en ganska fin kväll. Sonen på tolv år erbjöd sig att följa med på mountainbike trots att jag berättade att jag skulle springa drygt två mil och jag blev såklart glad för sällskapet även om jag inte skulle orka prata så mycket.
Valde min halvmararunda som går norrut på inbjudande och lättsprungna grusvägar mot Mälaren för att sedan bjuda på asfalt och en hel del höjdmeter uppför sista milen hem. Stack iväg utan uppvärmning utan lät första kilometern på 4:10 vara uppvärmning och det kändes omgående jobbigt vilket höll i sig ca 5 km. Stelt, ansträngande andning. Efter en halvmil började det kännas bättre och jag passerade milen på 40:01 och det var kontrollerat. Ut på asfalten och på hemväg tröttnade jag dock i backarna, mest i benen. Sonen hade också börjat ledsna på cykeln men trampade på bakom mig på vägen. Farten var snarare 4:10-4:15 i backarna men ner mot 4 min/km igen på flacken. Dealade mig med själv om att korta av passet till 22 km från tänkta 24 km men nej, passerade halvmaran på 1:25:0X vilket är min fjärde snabbaste halvmara och snabbaste någonsin på träning, tackade sonen för sällskapet och han cyklade hem medans jag sprang ett varv runt kvarteret för att få ihop 23 km. Jag var stark på slutet med flera kilometer under 4 min/km och lurade hjärnan, ett varv runt kvarteret blev två så att jag till slut fick ihop 24 med ett snitt på 4:01 min/km.
Efter passet visade Garmin ett nytt VDOT-värde på 61 och föreslog 72 timmars återhämtning! Siffror som ska tas med en näve salt men som ändå visar att jag tagit i.
Hur tänker jag efter det här "examenspasset" då? Frågan jag ställde mig under passet var: "Är jag beredd på att göra det här hårda jobbet i ytterligare 18km?" och svaret jag lutade åt var mest ett "Nej", under passet.
Nu är den här rundan rätt så kuperad och går på grus vilket sänker farten men jag var relativt utvilad när jag körde passet. Jag vet att på tävlingsdagen när jag är taggad, mer utvilad och toppad kan det gå mycket lättare för motivation saknas inte men samtidigt bör jag helst springa något fortare för att ha marginal och hinna ta vätska under loppet och det är tufft!
När jag sedan kommit hem och laddat in passet på Jogg.se kom jag såklart andra tankar när träningskompisar kommenterar och kommer med pepp och påstår att 24km marafart ska vara väldigt tufft på träning. Trots allt har jag aldrig sprungit så här långt så här fort, ett mycket tufft men bra pass! Som sagt, motivation saknas inte för att jobba hårt på tävlingsdagen och har jag en bra dag och kommer in i loppet gradvis med en lite långsammare öppning så tror jag fortfarande att drömmålet 2:50 är nåbart men det kommer vara det tuffaste jag gjort i ett par löparskor!
Jag hade inte sprungit sedan vurpan i torsdags även om skrubbsåren läkt fint och stelheten minskat något. Blåsigt och kyligt och motivationen inte på topp men jag hade planerat ett längre pass i marafart och det skulle genomföras! Tidig kväll hade blåsten lagt sig, regnet dragit bort och det blev en ganska fin kväll. Sonen på tolv år erbjöd sig att följa med på mountainbike trots att jag berättade att jag skulle springa drygt två mil och jag blev såklart glad för sällskapet även om jag inte skulle orka prata så mycket.
 |
| "Fail to plan, plan to fail". Det behöver inte vara Rocket Science... |
Valde min halvmararunda som går norrut på inbjudande och lättsprungna grusvägar mot Mälaren för att sedan bjuda på asfalt och en hel del höjdmeter uppför sista milen hem. Stack iväg utan uppvärmning utan lät första kilometern på 4:10 vara uppvärmning och det kändes omgående jobbigt vilket höll i sig ca 5 km. Stelt, ansträngande andning. Efter en halvmil började det kännas bättre och jag passerade milen på 40:01 och det var kontrollerat. Ut på asfalten och på hemväg tröttnade jag dock i backarna, mest i benen. Sonen hade också börjat ledsna på cykeln men trampade på bakom mig på vägen. Farten var snarare 4:10-4:15 i backarna men ner mot 4 min/km igen på flacken. Dealade mig med själv om att korta av passet till 22 km från tänkta 24 km men nej, passerade halvmaran på 1:25:0X vilket är min fjärde snabbaste halvmara och snabbaste någonsin på träning, tackade sonen för sällskapet och han cyklade hem medans jag sprang ett varv runt kvarteret för att få ihop 23 km. Jag var stark på slutet med flera kilometer under 4 min/km och lurade hjärnan, ett varv runt kvarteret blev två så att jag till slut fick ihop 24 med ett snitt på 4:01 min/km.
Efter passet visade Garmin ett nytt VDOT-värde på 61 och föreslog 72 timmars återhämtning! Siffror som ska tas med en näve salt men som ändå visar att jag tagit i.
Hur tänker jag efter det här "examenspasset" då? Frågan jag ställde mig under passet var: "Är jag beredd på att göra det här hårda jobbet i ytterligare 18km?" och svaret jag lutade åt var mest ett "Nej", under passet.
Nu är den här rundan rätt så kuperad och går på grus vilket sänker farten men jag var relativt utvilad när jag körde passet. Jag vet att på tävlingsdagen när jag är taggad, mer utvilad och toppad kan det gå mycket lättare för motivation saknas inte men samtidigt bör jag helst springa något fortare för att ha marginal och hinna ta vätska under loppet och det är tufft!
När jag sedan kommit hem och laddat in passet på Jogg.se kom jag såklart andra tankar när träningskompisar kommenterar och kommer med pepp och påstår att 24km marafart ska vara väldigt tufft på träning. Trots allt har jag aldrig sprungit så här långt så här fort, ett mycket tufft men bra pass! Som sagt, motivation saknas inte för att jobba hårt på tävlingsdagen och har jag en bra dag och kommer in i loppet gradvis med en lite långsammare öppning så tror jag fortfarande att drömmålet 2:50 är nåbart men det kommer vara det tuffaste jag gjort i ett par löparskor!