Det här inlägget har legat och bubblat en tid, min blogg brukar inte ge upphov till debatt, får se om det blir annorlunda nu...
Jag lyssnade på en Podcast under ett av sommarens längre löppass. Marcus Åberg intervjuar två av Sveriges främsta löpare i Möt Löparen och jag kommer på mig själv med att bli irriterad. Mycket är intressant och visst, med meriterna hos dessa löpare så har de erfarenhet och rätt att tycka precis vad de vill om det mesta. Det gör de också. Bana är lite finare, helst på medeldistans. Det är "riktig" löpning och vad motionärerna håller med befattar de sig inte med. Att springa för att springa ifrån sin ångest, att starta en egen blogg för att allt de läst på olika motionärers bloggar får dem att "må illa" och att ständigt redovisa hur många öl man druckit före eller efter lopp och hur lite man egentligen bryr sig om det mesta blir i längden tröttsamt. Att säga sig inte ha koll på skor och t ex klockor verkar vara en merit och att beskriva sin tekniska kompetens som noll och inte ens klara av att använda en GPS-klocka vilket en tolvåring lär sig på några minuter verkar också vara betydelsefullt.
Läser Claes Åkessons blogg och inte sällan möter jag samma attityd där. Det ska gå snabbt och vara hårt, alltid i bomulls T-shirt, gärna med några öl kvällen före och något ganska tveksamt att äta efter passet. Någon gubbe som "värmt upp" i 3:18-fart nämns, det körs bil i 140 km/h på motorvägen och det raljeras över många motionärers målsättningar, t ex att 1:30 skulle vara någon slags drömgräns på halvmaran. Det är klart att det är det! Det är en av de "klassiska drömgränserna"för motionärer ihop med sub40 på milen, tre timmar på maraton och silvermedalj på Lidingöloppet och det är målsättningar som långt fler har än att springa sub 32 på milen eller sub 70 på halvmaran. Tanken är säkert att det ska vara lite skojfriskt och det var det, i sisådär tre eller fyra inlägg, d v s för ganska länge sedan. Nu blir det mest bara barnsligt. Till Åkessons försvar ska tilläggas att jag tyckte Runners World var som allra bäst med honom som chefredaktör.
Visst sköna gubbar kan tyckas som inte går in så hårt för det längre, men det är just det jag tycker de gör, de går in lite väl hårt för att vara så där skönt coola och ha en jag-bryr-mig-väl-inte-så-djävla-mycket-attityd.
Självklart är det så att många motionärer skulle springa snabbare om de sket i GPS-klockans alla finesser, lade mindre tid på att surfa skor på nätet och sprang mer istället. Men för många av oss har löpningen blivit ett stort intresse, vi vill lära oss mer, om träning, fysiologi, kost och kanske också skor och prylar. Vissa kanske med tanken att försöka bli snabbare genom att ta genvägar utan att springa 15 mil i veckan, vissa utan den målsättningen och alla har kanske inte målet att springa fort i alla lägen och ännu färre hoppas jag har målet att springa ifrån sin ångest? Det har slagit mig i flera intervjuer hur dålig koll på både fysiologi, träning och t ex skor många elitlöpare verkar ha! Det är ju därför de har en tränare kanske ni hävdar? Det är möjligt men jag kan bara gå till mig själv, skulle jag lägga 15 timmar i veckan på något skulle jag vilja lära mig så mycket som möjligt om vad jag håller på med men nu glider jag ifrån ämnet.
Jag har sprungit ganska många år nu och har lärt känna både elitlöpare och motionärer. Ödmjuka, inkluderande personer och jag har ofta fascinerats över vilken kollektiv gemenskap det finns i den här individuella idrotten! Rekordmånga springer vilket är positivt ur ett folkhälsoperspektiv. Sverige skördade nyligen framgång i friidrotts-EM i Zürich med flera unga lovande löpare - inte minst på medeldistans. Den bredd som finns nu gör också att toppbredden visar tecken på att komma tillbaka igen, antalet löpare som t ex springer maraton under tre timmar ökar igen efter att ha varit nere på rekordlåga nivåer för några år sedan, även om det är långt ifrån 1980-talets rekordnivåer.
Att några av Sveriges ledande löparprofiler och skribenter har den här grabbiga attityden är inte något som löpningen som sport tjänar på, tvärtom! Låt oss istället för att tycka att allt var bättre förr glädjas åt att vår sport är populär, det springs som aldrig förr och det görs fina resultat också idag. Att det gjordes så fina resultat på t ex 80-talet beror självklart främst på att många sprang så mycket mer och tränade hårdare än idag men också, tror jag, på att samhället var mer ojämställt än idag, att det var mer socialt accepterat att mannen var ute och sprang 20-milaveckor medans frun skötte hemmet. Antalet kvinnor som i år sprang Stockholm marathon under tre timmar var större än på många år! Nu glider jag ifrån ämnet igen men det är väl ändå inte något vi vill tillbaka till?? Nej, bort med den exkluderande grabbigheten, in med mer inkluderande och förståelse, för olika val och målsättningar, över genrer och resultatnivåer!
Jag lyssnade på en Podcast under ett av sommarens längre löppass. Marcus Åberg intervjuar två av Sveriges främsta löpare i Möt Löparen och jag kommer på mig själv med att bli irriterad. Mycket är intressant och visst, med meriterna hos dessa löpare så har de erfarenhet och rätt att tycka precis vad de vill om det mesta. Det gör de också. Bana är lite finare, helst på medeldistans. Det är "riktig" löpning och vad motionärerna håller med befattar de sig inte med. Att springa för att springa ifrån sin ångest, att starta en egen blogg för att allt de läst på olika motionärers bloggar får dem att "må illa" och att ständigt redovisa hur många öl man druckit före eller efter lopp och hur lite man egentligen bryr sig om det mesta blir i längden tröttsamt. Att säga sig inte ha koll på skor och t ex klockor verkar vara en merit och att beskriva sin tekniska kompetens som noll och inte ens klara av att använda en GPS-klocka vilket en tolvåring lär sig på några minuter verkar också vara betydelsefullt.
Läser Claes Åkessons blogg och inte sällan möter jag samma attityd där. Det ska gå snabbt och vara hårt, alltid i bomulls T-shirt, gärna med några öl kvällen före och något ganska tveksamt att äta efter passet. Någon gubbe som "värmt upp" i 3:18-fart nämns, det körs bil i 140 km/h på motorvägen och det raljeras över många motionärers målsättningar, t ex att 1:30 skulle vara någon slags drömgräns på halvmaran. Det är klart att det är det! Det är en av de "klassiska drömgränserna"för motionärer ihop med sub40 på milen, tre timmar på maraton och silvermedalj på Lidingöloppet och det är målsättningar som långt fler har än att springa sub 32 på milen eller sub 70 på halvmaran. Tanken är säkert att det ska vara lite skojfriskt och det var det, i sisådär tre eller fyra inlägg, d v s för ganska länge sedan. Nu blir det mest bara barnsligt. Till Åkessons försvar ska tilläggas att jag tyckte Runners World var som allra bäst med honom som chefredaktör.
Visst sköna gubbar kan tyckas som inte går in så hårt för det längre, men det är just det jag tycker de gör, de går in lite väl hårt för att vara så där skönt coola och ha en jag-bryr-mig-väl-inte-så-djävla-mycket-attityd.
Självklart är det så att många motionärer skulle springa snabbare om de sket i GPS-klockans alla finesser, lade mindre tid på att surfa skor på nätet och sprang mer istället. Men för många av oss har löpningen blivit ett stort intresse, vi vill lära oss mer, om träning, fysiologi, kost och kanske också skor och prylar. Vissa kanske med tanken att försöka bli snabbare genom att ta genvägar utan att springa 15 mil i veckan, vissa utan den målsättningen och alla har kanske inte målet att springa fort i alla lägen och ännu färre hoppas jag har målet att springa ifrån sin ångest? Det har slagit mig i flera intervjuer hur dålig koll på både fysiologi, träning och t ex skor många elitlöpare verkar ha! Det är ju därför de har en tränare kanske ni hävdar? Det är möjligt men jag kan bara gå till mig själv, skulle jag lägga 15 timmar i veckan på något skulle jag vilja lära mig så mycket som möjligt om vad jag håller på med men nu glider jag ifrån ämnet.
Jag har sprungit ganska många år nu och har lärt känna både elitlöpare och motionärer. Ödmjuka, inkluderande personer och jag har ofta fascinerats över vilken kollektiv gemenskap det finns i den här individuella idrotten! Rekordmånga springer vilket är positivt ur ett folkhälsoperspektiv. Sverige skördade nyligen framgång i friidrotts-EM i Zürich med flera unga lovande löpare - inte minst på medeldistans. Den bredd som finns nu gör också att toppbredden visar tecken på att komma tillbaka igen, antalet löpare som t ex springer maraton under tre timmar ökar igen efter att ha varit nere på rekordlåga nivåer för några år sedan, även om det är långt ifrån 1980-talets rekordnivåer.
Att några av Sveriges ledande löparprofiler och skribenter har den här grabbiga attityden är inte något som löpningen som sport tjänar på, tvärtom! Låt oss istället för att tycka att allt var bättre förr glädjas åt att vår sport är populär, det springs som aldrig förr och det görs fina resultat också idag. Att det gjordes så fina resultat på t ex 80-talet beror självklart främst på att många sprang så mycket mer och tränade hårdare än idag men också, tror jag, på att samhället var mer ojämställt än idag, att det var mer socialt accepterat att mannen var ute och sprang 20-milaveckor medans frun skötte hemmet. Antalet kvinnor som i år sprang Stockholm marathon under tre timmar var större än på många år! Nu glider jag ifrån ämnet igen men det är väl ändå inte något vi vill tillbaka till?? Nej, bort med den exkluderande grabbigheten, in med mer inkluderande och förståelse, för olika val och målsättningar, över genrer och resultatnivåer!