Kryptisk och bra rubrik va'?
Idag var planen att göra debut på sträckan 3000 m på Scandic Indoor Games i Storängshallen, Huddinge. Jag har länge velat prova den distansen samtidigt som jag har väldigt respekt för den korta sträckan och den höga hastighet och därmed "lidandet" det oundvikligen medför.
Drömmålet för mig är att springa 3 km under 10 minuter vilket är väl så utmanande eftersom det innebär 3:20-fart och det är snabbt för mig! I tre kilometer dessutom. Jag har testat 3:20-fart en del i vinter på löpband och där känns det som om det går snabbare än utomhus, förmodligen för att min kadens på band är lägre än ute och jag får därmed kämpa mer. Utomhus på bana, på kortare intervaller, är inte 3:20-fart någon större utmaning! I tisdags provade jag 2000 m följt av lite fartlek och sedan 1000 m till i 3:20-fart och det var väldigt tungt!
Då jag aldrig har sprungit sträckan finns ju allt att vinna och det blir ju personbästa bara jag kryper över mållinjen men det är som om tio minuter är det jag måste klara av trots att jag inte riktigt har kapaciteten. Just nu. Därför har jag faktiskt våndats en del i veckan huruvida jag faktiskt skulle våga springa. Löpning är min hobby, mitt stora intresse och något jag gör för att jag tycker det är roligt. Då känns det kontraproduktivt att gå omkring och ha ångest! Samtidigt skulle jag ångra mig om jag inte vågade prova så när det blev fredag var det dags att bestämma mig. När jag jobbat klart, hämtat barn och fixat mat så hade jag en dryg halvtimma på mig att byta om och sätta mig i bilen och åka till Huddinge och efteranmäla mig. Velade men nyfikenheten vann över prestationsångesten och jag åkte iväg och att komma till Storängshallen och tjöta med alla trevliga löpare är alltid lika trevligt!
Är det något jag lärt mig genom min löpning med åren är att när det det gäller de tuffare målsättningarna så måste jag vilja tillräckligt mycket! Utan en väldigt tydlig målbild och en beredskap att göra jobbet för att ta mig dit blir det sällan bra. Samtidigt, jag vet, det är alltid bra att tävla även om formen inte är på topp, tävling är bästa träning bla bla bla.
Idag hade jag ingen tydlig målsättning men gjorde nyttiga erfarenheter och hade roligt även om det som vanligt var nervöst innan start. Det kommer en race rapport senare. Jag sprang i mål på en andraplats i B-heatet efter 10:34. En tid jag inte är speciellt nöjd med och som borde gå att förbättra en hel del med bättre form, utan snorigheten i veckan och att våga (lida) klart mer. Kul var det och PB blev det ju även om Antonio som vann heatet på strax under tio minuter lite skämtsamt kallade mig fegis efter loppet. :-)
Så jag fegade ju inte ur utan sprang loppet och fegade bara lite, under genomförandet :-)
![]()
![]()
Nu till något annat roligt, igår öppnade anmälan till TCS New York City Marathon och jag skickade in en non-guaranteed entry application, vilket är vad som gäller när man som jag klarat av kvaltiden i ett icke-NYRR-sanktionerat lopp. Anmälan är öppen t o m 15 februari så nu återstår att hålla tummarna några veckor!
![]()
Idag var planen att göra debut på sträckan 3000 m på Scandic Indoor Games i Storängshallen, Huddinge. Jag har länge velat prova den distansen samtidigt som jag har väldigt respekt för den korta sträckan och den höga hastighet och därmed "lidandet" det oundvikligen medför.
Drömmålet för mig är att springa 3 km under 10 minuter vilket är väl så utmanande eftersom det innebär 3:20-fart och det är snabbt för mig! I tre kilometer dessutom. Jag har testat 3:20-fart en del i vinter på löpband och där känns det som om det går snabbare än utomhus, förmodligen för att min kadens på band är lägre än ute och jag får därmed kämpa mer. Utomhus på bana, på kortare intervaller, är inte 3:20-fart någon större utmaning! I tisdags provade jag 2000 m följt av lite fartlek och sedan 1000 m till i 3:20-fart och det var väldigt tungt!
Då jag aldrig har sprungit sträckan finns ju allt att vinna och det blir ju personbästa bara jag kryper över mållinjen men det är som om tio minuter är det jag måste klara av trots att jag inte riktigt har kapaciteten. Just nu. Därför har jag faktiskt våndats en del i veckan huruvida jag faktiskt skulle våga springa. Löpning är min hobby, mitt stora intresse och något jag gör för att jag tycker det är roligt. Då känns det kontraproduktivt att gå omkring och ha ångest! Samtidigt skulle jag ångra mig om jag inte vågade prova så när det blev fredag var det dags att bestämma mig. När jag jobbat klart, hämtat barn och fixat mat så hade jag en dryg halvtimma på mig att byta om och sätta mig i bilen och åka till Huddinge och efteranmäla mig. Velade men nyfikenheten vann över prestationsångesten och jag åkte iväg och att komma till Storängshallen och tjöta med alla trevliga löpare är alltid lika trevligt!
Är det något jag lärt mig genom min löpning med åren är att när det det gäller de tuffare målsättningarna så måste jag vilja tillräckligt mycket! Utan en väldigt tydlig målbild och en beredskap att göra jobbet för att ta mig dit blir det sällan bra. Samtidigt, jag vet, det är alltid bra att tävla även om formen inte är på topp, tävling är bästa träning bla bla bla.
Idag hade jag ingen tydlig målsättning men gjorde nyttiga erfarenheter och hade roligt även om det som vanligt var nervöst innan start. Det kommer en race rapport senare. Jag sprang i mål på en andraplats i B-heatet efter 10:34. En tid jag inte är speciellt nöjd med och som borde gå att förbättra en hel del med bättre form, utan snorigheten i veckan och att våga (lida) klart mer. Kul var det och PB blev det ju även om Antonio som vann heatet på strax under tio minuter lite skämtsamt kallade mig fegis efter loppet. :-)
Så jag fegade ju inte ur utan sprang loppet och fegade bara lite, under genomförandet :-)
Nu till något annat roligt, igår öppnade anmälan till TCS New York City Marathon och jag skickade in en non-guaranteed entry application, vilket är vad som gäller när man som jag klarat av kvaltiden i ett icke-NYRR-sanktionerat lopp. Anmälan är öppen t o m 15 februari så nu återstår att hålla tummarna några veckor!
