Läser SJ's kundtidning Kupé på väg hem från jobbet och en bilaga om "skönare vardag" om bl a träning. Där står: "Pendlar man och har flera barn, då är det inte rimligt att hinna gå till en lokal och träna tre gånger i veckan. Det går ut över livet och närheten i relationen" och min första reaktion är blandad. Jag tänker att perspektiven är väldigt olika, att tre gånger i veckan hinner alla, om de vill. Sedan tänker jag att så behöver det faktiskt inte vara. Lång resväg, obekväma och/eller oflexibla arbetstider, andra åtaganden kanske omöjliggör det men jag tror inte det är så vanligt.
![]()
Nu var ju namnet på bilagan "Skönare vardag" och inte "Hur kommer du i toppform" men jag tänker på alla oss som väljer att träna lite mer än så och att det visst går men att var och en av oss måste känna efter var gränsen går i just ditt liv, i din(a) relation(er), med dina jobbtider, din restid till jobbet, dina övriga intressen/prioriteringar. Helt enkelt hur stor plats träningen får ta! Nyckelorden här är "lustfylld" i ingressen ovan och att inte bara "kunna" utan att också "vilja". Om att etablera den där vanan och tycka om det även om varje pass knappast är "lustfyllt", speciellt inte den här årstiden!
Till sist så tänker jag på de jag följer som tränar väldigt mycket mera än jag, dubbelt eller tre gånger så mycket som jag, trots att de är mitt uppe i livet med jobb och familj och jag tänker att förmodligen har de både en väldigt förstående familj och dessutom har de säkert också optimerat en stor del av tillvaron för att tillåta en riktigt hög dos med träning. Avståndet till jobbet är säkert relativt kort - kanske möjliggör det träning på väg till/från jobbet. Tiden hos samma arbetsgivare är säkert relativt lång och ambitionen att träna mycket är säkert uttalad även hos arbetsgivaren och kanske möjliggör det träning nästan varje lunchrast.Det kan vara ett skört "bygge" där det räcker med att arbetsplatsen flyttar längre bort, ens partner får nytt jobb med nya tider eller att något av barnen vill prova på någon ny fritidssysselsättning som det ska skjutsas till några gånger i veckan eller något annat så fungerar det inte längre. Eller så gör drivkraften hos dessa individer att de helt enkelt hittar utrymme ändå eller inte hamnar i de här situationerna, men någonstans måste det ändå kosta på om tränningsdosen närmar sig 10-15 timmar i veckan och ska samsas med jobb och familj?
Jag vet inte riktigt nu vart det här inlägget tar vägen. Jag känner just nu att vi har balans hemma hos oss vad gäller hur mycket vi tränar. Visst händer det att vi tröttvardagstjafsar om vem som ska träna men överlag ger vi varandra utrymme. Så mycket mer träning än nu ryms dock inte, just nu, utan att det går ut över livet och jag känner heller inte just nu någon önskan efter att öka träningen.
Det är helt OK att inte vilja träna, ingen ska behöva höra predikningar om träningens förträfflighet om de inte vill. Är det fullt upp är det fullt upp och då behöver inte träningen bli ytterligare en stress men jag är övertygad om att för många handlar det mycket mera om att inte vilja än att inte kunna.
Dagens pass tog ingen gemensam tid i anspråk då det blev ett lunchpass på hamsterbandet, 2x 6-4-2 min i 3:45/3.30/3:20-fart, totalt 12 km bra känsla!
Nu var ju namnet på bilagan "Skönare vardag" och inte "Hur kommer du i toppform" men jag tänker på alla oss som väljer att träna lite mer än så och att det visst går men att var och en av oss måste känna efter var gränsen går i just ditt liv, i din(a) relation(er), med dina jobbtider, din restid till jobbet, dina övriga intressen/prioriteringar. Helt enkelt hur stor plats träningen får ta! Nyckelorden här är "lustfylld" i ingressen ovan och att inte bara "kunna" utan att också "vilja". Om att etablera den där vanan och tycka om det även om varje pass knappast är "lustfyllt", speciellt inte den här årstiden!
Till sist så tänker jag på de jag följer som tränar väldigt mycket mera än jag, dubbelt eller tre gånger så mycket som jag, trots att de är mitt uppe i livet med jobb och familj och jag tänker att förmodligen har de både en väldigt förstående familj och dessutom har de säkert också optimerat en stor del av tillvaron för att tillåta en riktigt hög dos med träning. Avståndet till jobbet är säkert relativt kort - kanske möjliggör det träning på väg till/från jobbet. Tiden hos samma arbetsgivare är säkert relativt lång och ambitionen att träna mycket är säkert uttalad även hos arbetsgivaren och kanske möjliggör det träning nästan varje lunchrast.Det kan vara ett skört "bygge" där det räcker med att arbetsplatsen flyttar längre bort, ens partner får nytt jobb med nya tider eller att något av barnen vill prova på någon ny fritidssysselsättning som det ska skjutsas till några gånger i veckan eller något annat så fungerar det inte längre. Eller så gör drivkraften hos dessa individer att de helt enkelt hittar utrymme ändå eller inte hamnar i de här situationerna, men någonstans måste det ändå kosta på om tränningsdosen närmar sig 10-15 timmar i veckan och ska samsas med jobb och familj?
Jag vet inte riktigt nu vart det här inlägget tar vägen. Jag känner just nu att vi har balans hemma hos oss vad gäller hur mycket vi tränar. Visst händer det att vi tröttvardagstjafsar om vem som ska träna men överlag ger vi varandra utrymme. Så mycket mer träning än nu ryms dock inte, just nu, utan att det går ut över livet och jag känner heller inte just nu någon önskan efter att öka träningen.
Det är helt OK att inte vilja träna, ingen ska behöva höra predikningar om träningens förträfflighet om de inte vill. Är det fullt upp är det fullt upp och då behöver inte träningen bli ytterligare en stress men jag är övertygad om att för många handlar det mycket mera om att inte vilja än att inte kunna.
Dagens pass tog ingen gemensam tid i anspråk då det blev ett lunchpass på hamsterbandet, 2x 6-4-2 min i 3:45/3.30/3:20-fart, totalt 12 km bra känsla!