Jag har inför tidigare maror kört mitt längsta långpass tre veckor innan och så även denna gång. I lördags hade jag planerat för 36 tidiga kilometer med en avslutande fartökning på 12 km i marafart och innan dess också hygglig fart så att jag skulle inleda fartökningen på ben som inte var helt fräscha. Jag gav mig iväg strax efter kl. 7 efter frukost och kaffe. Minus 3,5 grader på termometern och jag hade på mig ungefär samma kläder jag kommer springa maran i plus klubbjacka. Jag sprang en av mina vanliga rundor som inte bjuder på så många monsterbackar men är ändå relativt kuperad hela tiden utan långa platta partier och går hälften på hårt packat grus och hälften på asfalt. Första timman var farten lugn men jag besvärades lite av magen vilket jag åtgärdade vid passeringen av hemmet efter 12 km. I övrigt var det en fantastisk morgon med klar luft och solen som gick upp över frostiga fält, frostslöjor över sjöarna och tinande nattfrost som droppade från trädens grenar!
![]()
Efter intag av dricka jag lagt ut vid varvning tog jag med mig en gel på resten av passet och efter 14 km höjde jag farten till 4:24-fart och sprang 10 km i den farten med låg puls och väldigt kontrollerad känsla. Rundan slingrar sig fram längs små grusvägar, ensligt belägna gårdar, byar, skog och sjöar och vid 24 km var det dags att höja farten ytterligare till marafart. I början kändes det ganska tufft men det beror på att jag sprang den första halva kilometern i 3:50-fart snarare än den planerade 4:10-farten. Rejält grovt grus och små, branta backar gjorde det ännu tuffare men vid dryga 27 km kom jag ut på asfalt och kuperingen blev mer långböljande och då kändes det lättare och farten stabiliserades på 4:05 min/km. De sista 5 km går återigen på omväxlande, stig, grus och lite asfalt och bjuder på ytterligare några branta, backknixar som var ansträngande både för andning och ben men så fort jag kommit upp återhämtade jag mig vilket för mig är ett tecken på att jag är i form.
Jag väntade mig att tröttheten och stumheten i benen skulle komma efter 30 km men det gjorde den aldrig. I slutet av veckan läste jag en artikel av löpcoachen Greg McMillan hur han lät sina löpare köra de sista 400m som en "all-out" effort för att simulera en spurt så när jag besegrat min sprintbacke som är rejält brant och ca 60m lång och passerat vätskeflaskan vid 35,2 km ökade jag farten så hårt jag kunde med klockan på 35,6 km och trots att det gick svagt uppför kom jag ner i 3:40-fart. Nu var jag rejält trött och det var skönt att efter en kort paus, jogga tillbaka en dryg kilometer, plocka upp saftflaskan och efter 37,3 km med en sammanlagt snittfart på 4:32 min/km gå sista hundratalet metrarna hem!
![]()
En riktigt lyckad generalrepetition! Tre veckor innan jag sprang Stockholm Marathon sprang jag ungefär samma runda som i lördags, 36km i 4:29-fart men utan den sista distinkta fartökningen jag gjorde nu. Även om jag inte riktigt är i samma form nu som våren 2014 så bådar ändå känslan under det här passet mycket gott inför New York!
Söndagens ägnades åt återhämtning i form av skogspromenad med fikamatsäck med familj och vänner och en 6 km lugn jogg med min fru på kvällen. Måndagen var vilodag med stretch av korta muskler på fram-och baksida lår som dragit lite i muskelfästen runt knät efter långpasset. I övrigt har jag känt mig väldigt fräsch efter långpasset! Den här veckan startar jag upp med lugn distanslöpning. Det rullar på!
 |
| Ett taffligt försök att fånga det magiska morgondiset under första milen |
Efter intag av dricka jag lagt ut vid varvning tog jag med mig en gel på resten av passet och efter 14 km höjde jag farten till 4:24-fart och sprang 10 km i den farten med låg puls och väldigt kontrollerad känsla. Rundan slingrar sig fram längs små grusvägar, ensligt belägna gårdar, byar, skog och sjöar och vid 24 km var det dags att höja farten ytterligare till marafart. I början kändes det ganska tufft men det beror på att jag sprang den första halva kilometern i 3:50-fart snarare än den planerade 4:10-farten. Rejält grovt grus och små, branta backar gjorde det ännu tuffare men vid dryga 27 km kom jag ut på asfalt och kuperingen blev mer långböljande och då kändes det lättare och farten stabiliserades på 4:05 min/km. De sista 5 km går återigen på omväxlande, stig, grus och lite asfalt och bjuder på ytterligare några branta, backknixar som var ansträngande både för andning och ben men så fort jag kommit upp återhämtade jag mig vilket för mig är ett tecken på att jag är i form.
Jag väntade mig att tröttheten och stumheten i benen skulle komma efter 30 km men det gjorde den aldrig. I slutet av veckan läste jag en artikel av löpcoachen Greg McMillan hur han lät sina löpare köra de sista 400m som en "all-out" effort för att simulera en spurt så när jag besegrat min sprintbacke som är rejält brant och ca 60m lång och passerat vätskeflaskan vid 35,2 km ökade jag farten så hårt jag kunde med klockan på 35,6 km och trots att det gick svagt uppför kom jag ner i 3:40-fart. Nu var jag rejält trött och det var skönt att efter en kort paus, jogga tillbaka en dryg kilometer, plocka upp saftflaskan och efter 37,3 km med en sammanlagt snittfart på 4:32 min/km gå sista hundratalet metrarna hem!
En riktigt lyckad generalrepetition! Tre veckor innan jag sprang Stockholm Marathon sprang jag ungefär samma runda som i lördags, 36km i 4:29-fart men utan den sista distinkta fartökningen jag gjorde nu. Även om jag inte riktigt är i samma form nu som våren 2014 så bådar ändå känslan under det här passet mycket gott inför New York!
Söndagens ägnades åt återhämtning i form av skogspromenad med fikamatsäck med familj och vänner och en 6 km lugn jogg med min fru på kvällen. Måndagen var vilodag med stretch av korta muskler på fram-och baksida lår som dragit lite i muskelfästen runt knät efter långpasset. I övrigt har jag känt mig väldigt fräsch efter långpasset! Den här veckan startar jag upp med lugn distanslöpning. Det rullar på!