En milstolpe i mitt löparliv, eller snarare en kilometerstolpe uppnåddes idag på platsen på bilden vilket föreställer ena hörnet på jobbgymmet. Ett nytt löpband har nyligen köpts in och det går upp till 20 km/h vilket det gamla skrället till löpband som lät som en hel mekanisk, fabrik inte orkade.
Ett första testpass förra veckan med tusingar gick oväntat bra inkl 2x1000m i 3:20-fart (18 km/h). Det går ju att misstänka att det nya bandets fabriksinställningar är helt åt fanders men det gick inte orimligt lätt utan bara lite mer kontrollerat än tidigare. Det går därför lika bra att misstänka att min form är god.
Hursomhelst, till saken. Jag har länge varit sugen på att ”maxa” 1000m, en gång har jag sprungit på 3:08 utomhus som del av ett kortare intervallpass och ett drömmål är ju att någon gång fixa en kilometer under tre minuter med någotsånär bibehållen värdighet. Ett utmanade mål för mig!
Därför provade jag idag på bandet, efter att först ha provat ett par km i 4:00-fart och en km i 3:30-fart och döm om min förvåning när jag märkte att 20 km/h eller 3 min/km inte var så farligt! Visst var det jobbigt, visst blev jag trött, visst kom jag upp i 198 i puls, min egenuppmätta maxpuls (länge sedan) är 203 men det var inte kämpa-för-livet-för-att-hålla-mig-kvar-arrghh-bara liiite-till-inte-ramla-av-nu-helt okontrollerat sluggande-flåsa-så-jag-dör-jobbigt! Tvärtom. Nu vet jag att jag klarar det på ett bra sätt.
Återstår bara den lilla detaljen att också klara det ”på riktigt” ute. Är det fler än jag som upplever löpning på löpband vs ute som helt olika grenar ibland? Det finns inte på kartan att jag idag skulle klara 1 km ute på tre minuter. I vår med shorts och linne ökar chansen men jag skulle fortfarande vara en liten bit ifrån, tror jag. Det finns naturligtvis bara en sak att göra och det är att prova så småningom så här har ni mitt löfte på att det testet kommer i vår!