Race Report Stockholm Maraton 2017 - 2:54:00 och plats 159

Uppladdning med jogg-kompisarna Jonas, Robban och Tobias m fl.

Snart anslöt Tobias och Robban och Jonas från Varberg och det blev lite trevligt uppladdningssnack om målsättningar, träning med mera innan vi lämnade överdragskläderna och gick ut i fålla B där vi träffade fler kompisar i form av Jakob, Gabriel, Kent, min f d kollega Joakim (grattis till 2:49!) och många fler! En kisspaus till och det blev ingen uppvärmning innan musiken tystade och hjärtslag ekade ut i högtalaren strax innan start - mäktigt!

Vi kom iväg bra utan trängsel och det kändes fint, farten lite högre än tänkt första fem km, strax under 4 min/km iställe för strax över. Hade sällskap med Robban och Tobias och Jonas som jag vet siktade på 2:48-2:49 var också alldeles intill. Känslan var lätt och det hade kommit lite moln och sänkt temperaturen någon grad. Över på Söder och nya bansträckningen, Backen förbi Slussen var knixig men Hornsgatans långa backe tyckte jag inte var så farlig, bra tryck på publiken på Söder men tyvärr ingen stor Bajenklack vilket jag hade hoppats på då Robban sprang i grönvitt. Jonas försvann lite längre framför mig och det kändes inte som rätt val att gå ifatt utan jag körde på i en fart som kändes rimlig. Lundagatans backe var ganska tuff och ovälkommen innan vi fick en lång utförslöpa ner mot Västerbron där Asics hade en "Don't Run - Fly"-zon med speaker. Tyvärr var det väldigt glest med publik just på bron så det blev inte speciellt bra tryck, dock så gillade jag skylten på krönet skarpt "Are you ready for tanke-off?" Innan den långa utförslöpan - kul! Bron gick i alla fall ovanligt lätt, kanske för att vi slapp Pålsundsbacken i år? Tankar kom, är det idag jag har Dagen, är det idag jag springer sub 2:50? Vid milpassering på precis över 40 minuter, helt i fas med mitt mellantidsarmband som hade sluttid 2:49:30 försvann Tobias och Robban bakom mig och jag fick fortsätta själv men efter Centralen och Torsgatan hade jag trevligt sällskap av Jakob som sprang lätt bredvid mig på nya sträckningen över Karlaplan. Energimässigt första varvet drack jag tre muggar sportdryck vilket kändes lagom då jag ibland kände mig lite kissnödig men kanske skulle jag ändå druckit någon mugg till? Jag tog också två av mina medhavda Maxim treportionsgeler.

Patrik Rosén fångade vad som kanske ska föreställa ett leende, lite rädd för mig själv blir jag....

Jag och Jakob sprang ihop under första halvan!

Ut på Djurgården och ofta får jag första mentala svackan här men inte i år. Jag passerade både 15 km och halvmaran i fas med mitt mål även om jag låg 30 sekunder back vid halvmarapasseringen men jag hade 30 sekunder till godo på armbandet. Ute på Djurgården där jag brukar springa bra började dock benen säga ifrån, flåsmässigt var jag inte trött och pulsen var ofta lägre än de 175 jag hade som riktmärke men benen började kännas riktigt tröga och farten sjönk.

Här hade jag ett val, att satsa precis allt och utmana pannbenet maximalt på att nå mitt mål och riskera en oehört tung avslutning, kanske få gå i mål och t o m inte komma i mål alls. Det kändes inte som ett alternativ. Jag ville i mål på min tionde mara, ville ha medaljen, i år med Västerbron som motiv. Maraton fungerar inte så, inte för mig, jag kan inte pressa mig så och kan bara göra mitt bästa för dagen vilket jag istället blev helt inställd på när jag såg att mellantiderna börja rinna iväg jämfört med mitt armband. Jag blev ifrånsprungen av en klunga löpare och motivationen sjönk tillfälligt men jag tog dem allihop efterhand och fast farten nu snarare låg kring 4:10 min/km istället för runt 4 min/km så plockade jag nästan 100 löpare under loppets andra halva.

Tillbaka efter Skansen-Gröna Lund och på Strandvägen hade jag kommit in samma stabila marchfart och känsla som förra året. Vid Norrmalmstorg och i kurvan Hamngatan-Kungsträdgårdsgatan vinkade jag igång publiken vilket jag gjort flera år och fick världens respons och farten ökade när jag fick Runners High som räckte över Skeppsbron och Slussen.

Glädje någonstans längs banan!

Jag tog det riktigt lugnt uppför Slussen och Hornsgatan av rädsla för att benen skulle stumna vilket de inte gjorde, samma taktik i Lundagatans backe där Rasmus, känd som @raznu i sociala medier, stod med sin skylt och skrek sig hes i timmar, du är fantastisk! I backen ner mot Västerbron sprang jag om en tröttnande Mikaela Kemppi från Örebro och hon fick några peppande ord. På Västerbron sprang jag riktigt bra och plockade många ryggar och fick bra fart utför mot Kungsholmen där jag bara betade av Norrmälarstrand. Det jag tog med mig sent i loppet och längs hela banan var att så många - både kända och okända - hejade på mig -"Heja Staffan", "ser bra ut Staffan", "kör Staffan", "kom igen Staffan" - Det är så fantastiskt roligt och betyder massor och jag vill tacka för det!