Varken löpningen eller min tillvaro i övrigt är sig längre lik! Det har nu gått en tid sedan min bästa vän och träningskompis sedan tio år inte orkade leva längre och löpningen kommer aldrig bli som förut. Han är ofta omnämnd som träningskompis i tävlingsrapporter här på bloggen och också intervjuad tidigare. Vad som hände och varför hör av respekt för honom och familjen inte hemma här. Det räcker att konstatera att en väldigt fin människa inte finns hos oss längre.
Jag har gott stöd i detta av familj och vänner och också professionellt och jag har pratat mycket och kommer fortsätta med det och det har varit både bra och nödvändigt.
Jag har sprungit närmare 20 pass sedan den dagen och även om vi inte hade sällskap på varenda löprunda så är det tomt och gör ont! Jag saknar honom och våra samtal och jag kommer sakna honom än mer på långpassen framöver!
Det var så enkelt att med kort varsel bestämma löparträff, ett SMS, ett telefonsamtal. Ofta funkade det inte, nästan lika ofta passade det bra. Hälsa och välmående var väldigt viktigt för min vän och han prioriterade det högt.
Han var min bästa vän, jag har många bekanta men väldigt få vänner och det går inte att ersätta vår vänskap med någon annan. Förutom barn i samma ålder, hus på samma gata, jobb på samma företag så hade vi löpningen gemensamt! Eftersom vi var på ungefär samma nivå så behövde vi heller aldrig anpassa oss till varandra. Ett långpass i "pratfart"betydde precis samma fart för oss båda och inom någon minut hade vi automatiskt synkroniserat oss. Jag kan söka nya människor att springa med men det blir aldrig detsamma och det vi hade går aldrig att ersätta! Som närmare femtio än fyrtio är det inte heller självklart att "hitta" nya vänner. Med familj och fyra barn har mitt fokus legat där istället för att utveckla och underhålla egna vänskapsrelationer.
För min vän var löpningen ett sätt att må bra och precis på samma sätt har jag använt löpningen den här tiden, återhämtande, lugn löpning i naturen för att må bra. Jag vet inte hur många hundratals timmar vi tillbringat på vägar och stigar i löparskorna. Nu vet ni varför det varit och fortfarande är en väldigt tuff tid för mig.
Jag har några tävlingar i planen för året och borde snart dra igång mera målmedveten träning med tider och målsättningar i sikte men just nu känns det inte viktigt att belasta mig med det.
Det är en annan tid och ett annat (löpar)liv nu och det kommer bli bra med tiden men det kommer inte bli som förut. Kanske får löpningen en annan betydelse för mig, kanske kommer jag inte vara lika intresserad av att tävla och jaga tider längre eller så återkommer lusten till det så småningom. Jag vill hoppas och tro det då jag uppskattar variationen det ger men jag vet inte. Jag vet bara att jag alltid kommer vilja springa, av en eller annan anledning.
Min fina, vänliga, kloka och eftertänksamma vän, du kommer alltid saknas mig. Spring fritt min vän!
![]()
![]()
![]()
![]()
Jag har gott stöd i detta av familj och vänner och också professionellt och jag har pratat mycket och kommer fortsätta med det och det har varit både bra och nödvändigt.
Jag har sprungit närmare 20 pass sedan den dagen och även om vi inte hade sällskap på varenda löprunda så är det tomt och gör ont! Jag saknar honom och våra samtal och jag kommer sakna honom än mer på långpassen framöver!
Det var så enkelt att med kort varsel bestämma löparträff, ett SMS, ett telefonsamtal. Ofta funkade det inte, nästan lika ofta passade det bra. Hälsa och välmående var väldigt viktigt för min vän och han prioriterade det högt.
Han var min bästa vän, jag har många bekanta men väldigt få vänner och det går inte att ersätta vår vänskap med någon annan. Förutom barn i samma ålder, hus på samma gata, jobb på samma företag så hade vi löpningen gemensamt! Eftersom vi var på ungefär samma nivå så behövde vi heller aldrig anpassa oss till varandra. Ett långpass i "pratfart"betydde precis samma fart för oss båda och inom någon minut hade vi automatiskt synkroniserat oss. Jag kan söka nya människor att springa med men det blir aldrig detsamma och det vi hade går aldrig att ersätta! Som närmare femtio än fyrtio är det inte heller självklart att "hitta" nya vänner. Med familj och fyra barn har mitt fokus legat där istället för att utveckla och underhålla egna vänskapsrelationer.
För min vän var löpningen ett sätt att må bra och precis på samma sätt har jag använt löpningen den här tiden, återhämtande, lugn löpning i naturen för att må bra. Jag vet inte hur många hundratals timmar vi tillbringat på vägar och stigar i löparskorna. Nu vet ni varför det varit och fortfarande är en väldigt tuff tid för mig.
Jag har några tävlingar i planen för året och borde snart dra igång mera målmedveten träning med tider och målsättningar i sikte men just nu känns det inte viktigt att belasta mig med det.
Det är en annan tid och ett annat (löpar)liv nu och det kommer bli bra med tiden men det kommer inte bli som förut. Kanske får löpningen en annan betydelse för mig, kanske kommer jag inte vara lika intresserad av att tävla och jaga tider längre eller så återkommer lusten till det så småningom. Jag vill hoppas och tro det då jag uppskattar variationen det ger men jag vet inte. Jag vet bara att jag alltid kommer vilja springa, av en eller annan anledning.
Min fina, vänliga, kloka och eftertänksamma vän, du kommer alltid saknas mig. Spring fritt min vän!
