I perioder debatteras detta med att kalla sig löpare. Ofta i samband med diskussioner om hur snabbt man springer eller bör springa för att få kalla sig löpare.
För mig har det inte med saken att göra. Ska endast den som springer på heltid, d v s en professionell löpare, få kalla sig löpare? Det är inte en skyddad, legitimerad yrkestitel, finns ingen examen att ta, inget prov som måste klaras av.
Jag precis som alla andra är många saker. Pappa, make, Farmacevt, chef, har mer än 20 års erfarenhet av läkemedelsbranschen och forskning och utveckling och är bra på en del annat och såklart dålig på andra saker, men som många andra som t ex bloggar eller skriver om löpning så har jag också fått min lilla del av ifrågasättande och fått veta att jag minsann inte är någon löpare, att jag är för långsam, för gammal, springer för lite och så vidare, även om de kommentarerna är försvinnande få jämfört med alla andra genom åren.
Att kalla sig löpare har för mig inte någonting att göra med hur snabbt eller långt man springer. Det spelar ingen roll om du t ex springer milen på 30, 40, 50 eller 60 minuter eller tar mer tid på dig än så. Det spelar heller inte roll om du springer fem kilometer regelbundet eller ultradistanser men notera ordet regelbundet eftersom det till en viss del har att göra med hur mycket, dvs hur ofta jag springer. Jag kallar mig inte investerare bara för att jag ibland köper lite fonder några gånger per år.
Nej, att kalla sig löpare har för mig mer att göra med att jag uppskattar löpningen och vad den ger. Om man springer för att man verkligen gillar det, ser fram emot det, uppskattar rörelsen, enkelheten, också det ibland skitjobbiga och tunga, och är beredd att göra löpningen till en del av livet, för löpningens egen skull och inte för likes i sociala medier, då tycker jag man är löpare på riktigt! Jag har gjort den resan och sprungit, läst och skrivit om löpning med stor behållning i många år och kallar mig därför för löpare utan att tveka men återigen, det bottnar i att jag gillar att springa!
När jag ändå är inne på detta med likes i sociala medier. Föreställ dig följande. Du kopplar ner alla sociala plattformar, stänger av din pulsklockas möjlighet att efter träningen föra över passet till någon träningstjänst på nätet, lägger inte in träningspasset i någon träningsdagbok online. Kanske diskuterar du inte ens träningspasset med dina nära. Du bara springer. Punkt. Som Markus Torgeby, men du behöver inte flytta ut i en kåta i skogen om du inte vill. Nu, fråga dig följande:
Går jag till mig själv, så ja. Jag skulle definitivt fortsätta springa, jag älskar rörelsen i sig, det monotona, meditativa och vad det ger mig i form av välmående, avkoppling, egen tid, bra form och utmaning, givetvis inte alltid och på alla pass men överlag. Svaret på den andra frågan skulle vara nej. Det skulle inte vara lika roligt! Jag har registrerat min träning på nätet sedan 2009 och lärt känna många härliga löpare och gemenskapen mellan löpare som följer och peppar varandra är väldigt värdefull och långt ifrån oviktig i sammanhanget och det är roligt att få input och kommentarer, både beröm och bekräftelse såklart eller frågor och ibland också ifrågasättande efter ett pass men det i sig själv utgör inte i sig anledningen till att jag springer!
Hur tänker du och betraktar du dig själv som en löpare?
![]()
För mig har det inte med saken att göra. Ska endast den som springer på heltid, d v s en professionell löpare, få kalla sig löpare? Det är inte en skyddad, legitimerad yrkestitel, finns ingen examen att ta, inget prov som måste klaras av.
Jag precis som alla andra är många saker. Pappa, make, Farmacevt, chef, har mer än 20 års erfarenhet av läkemedelsbranschen och forskning och utveckling och är bra på en del annat och såklart dålig på andra saker, men som många andra som t ex bloggar eller skriver om löpning så har jag också fått min lilla del av ifrågasättande och fått veta att jag minsann inte är någon löpare, att jag är för långsam, för gammal, springer för lite och så vidare, även om de kommentarerna är försvinnande få jämfört med alla andra genom åren.
 |
| Sommarlöpning på Gotland, bra grejer! |
Att kalla sig löpare har för mig inte någonting att göra med hur snabbt eller långt man springer. Det spelar ingen roll om du t ex springer milen på 30, 40, 50 eller 60 minuter eller tar mer tid på dig än så. Det spelar heller inte roll om du springer fem kilometer regelbundet eller ultradistanser men notera ordet regelbundet eftersom det till en viss del har att göra med hur mycket, dvs hur ofta jag springer. Jag kallar mig inte investerare bara för att jag ibland köper lite fonder några gånger per år.
Nej, att kalla sig löpare har för mig mer att göra med att jag uppskattar löpningen och vad den ger. Om man springer för att man verkligen gillar det, ser fram emot det, uppskattar rörelsen, enkelheten, också det ibland skitjobbiga och tunga, och är beredd att göra löpningen till en del av livet, för löpningens egen skull och inte för likes i sociala medier, då tycker jag man är löpare på riktigt! Jag har gjort den resan och sprungit, läst och skrivit om löpning med stor behållning i många år och kallar mig därför för löpare utan att tveka men återigen, det bottnar i att jag gillar att springa!
När jag ändå är inne på detta med likes i sociala medier. Föreställ dig följande. Du kopplar ner alla sociala plattformar, stänger av din pulsklockas möjlighet att efter träningen föra över passet till någon träningstjänst på nätet, lägger inte in träningspasset i någon träningsdagbok online. Kanske diskuterar du inte ens träningspasset med dina nära. Du bara springer. Punkt. Som Markus Torgeby, men du behöver inte flytta ut i en kåta i skogen om du inte vill. Nu, fråga dig följande:
- Skulle du fortfarande springa under dessa förutsättningar?
- Skulle det vara lika roligt?
Går jag till mig själv, så ja. Jag skulle definitivt fortsätta springa, jag älskar rörelsen i sig, det monotona, meditativa och vad det ger mig i form av välmående, avkoppling, egen tid, bra form och utmaning, givetvis inte alltid och på alla pass men överlag. Svaret på den andra frågan skulle vara nej. Det skulle inte vara lika roligt! Jag har registrerat min träning på nätet sedan 2009 och lärt känna många härliga löpare och gemenskapen mellan löpare som följer och peppar varandra är väldigt värdefull och långt ifrån oviktig i sammanhanget och det är roligt att få input och kommentarer, både beröm och bekräftelse såklart eller frågor och ibland också ifrågasättande efter ett pass men det i sig själv utgör inte i sig anledningen till att jag springer!
Hur tänker du och betraktar du dig själv som en löpare?
