Igår tränade min fru bodypump samtidigt som jag gav mig ut och sprang terräng. Vi hade alltså bett våra stora barn, som fyller 12 och 14 år i höst att passa sina småsyskon. Något vi gör inte så ofta men ibland för att få till träning och det brukar fungera alldeles utmärkt. Så också igår.
Jag gav mig ut i skogen med mina Inov-8 Xtalons och det brukar alltid bli lite naturligt fartlek på de passen, där jag trycker på lite på de mer lättsprungna partierna och tar det lugnare på de mera tekniska partierna med diken, vassa stenar och kraftiga rötter. Så också igår men den rätta känslan ville inte riktigt infinna sig. Jag var trött och seg och tog ett par gångpauser, det var inte lika roligt som det brukar vara att hoppa runt i skogen, jag tappade balansen flera gånger och dessutom sprang jag lite ängsligt då jag upptäckte att jag var lite öm i höger framfot när jag ibland landade snett. Nåja, 16 km fick jag i alla fall ihop till slut precis som jag tänkt mig även om det var frestande att korta av passet på slutet men de sista fyra km på asfalt gick lite fortare och jag avslutade med en sista kontrollerad kilometer på 3:54 i alla fall och det kändes lätt.
Jag avslutade passet ett par hundra meter hemifrån och gick hem, gjorde mig ingen brådska då jag visste att in fru kommit hem från sin träning för en bra stund sedan. Innan jag vek runt hörnet på gatan tänkt jag plötsligt tanken "tänk om det står en ambulans på gatan nu" av någon konstig anledning och jag blev sedan alldeles iskall när det faktiskt gjorde just det! Hur konstigt som helst! Det visade sig att ambulanshelikoptern landat på gatan och tagit med sig en liten pojke som bor tre hus bort och det stod kvar en ambulans utanför familjens hus. Det var riktigt otäckt och vi vet ännu inte vad som hänt utan håller bara tummarna för att det gått bra. Ambulanspersonalens tonfall var i alla fall lättsamt när jag passerade.
Idag har ett litet projekt bestående av att borra ett litet hål i husväggen p g a indragning av fiberkabel tagit en stor del av min tid. Kort sagt har väl det mesta gått fel, för slö borr, för kort kabel o s v. Bara massa stress och negativ energi. Hoppas på löpning imorgon igen, kanske i form av ett backpass.
Jag gav mig ut i skogen med mina Inov-8 Xtalons och det brukar alltid bli lite naturligt fartlek på de passen, där jag trycker på lite på de mer lättsprungna partierna och tar det lugnare på de mera tekniska partierna med diken, vassa stenar och kraftiga rötter. Så också igår men den rätta känslan ville inte riktigt infinna sig. Jag var trött och seg och tog ett par gångpauser, det var inte lika roligt som det brukar vara att hoppa runt i skogen, jag tappade balansen flera gånger och dessutom sprang jag lite ängsligt då jag upptäckte att jag var lite öm i höger framfot när jag ibland landade snett. Nåja, 16 km fick jag i alla fall ihop till slut precis som jag tänkt mig även om det var frestande att korta av passet på slutet men de sista fyra km på asfalt gick lite fortare och jag avslutade med en sista kontrollerad kilometer på 3:54 i alla fall och det kändes lätt.
Jag avslutade passet ett par hundra meter hemifrån och gick hem, gjorde mig ingen brådska då jag visste att in fru kommit hem från sin träning för en bra stund sedan. Innan jag vek runt hörnet på gatan tänkt jag plötsligt tanken "tänk om det står en ambulans på gatan nu" av någon konstig anledning och jag blev sedan alldeles iskall när det faktiskt gjorde just det! Hur konstigt som helst! Det visade sig att ambulanshelikoptern landat på gatan och tagit med sig en liten pojke som bor tre hus bort och det stod kvar en ambulans utanför familjens hus. Det var riktigt otäckt och vi vet ännu inte vad som hänt utan håller bara tummarna för att det gått bra. Ambulanspersonalens tonfall var i alla fall lättsamt när jag passerade.
Idag har ett litet projekt bestående av att borra ett litet hål i husväggen p g a indragning av fiberkabel tagit en stor del av min tid. Kort sagt har väl det mesta gått fel, för slö borr, för kort kabel o s v. Bara massa stress och negativ energi. Hoppas på löpning imorgon igen, kanske i form av ett backpass.