Det är dagen efter de tragiska händelserna i Boston, platsen för ett av de stora, klassiska maratonlopp jag drömmer om att någon gång få uppleva! Händelser som jag var omedveten om fram till kl. 22:00 igår kväll trots att jag följt målgången och rapporter från loppet under kvällen. Därefter fullkomligt exploderade mitt Twitter-och Facebookflöde av uppdateringar och kl. 22.30 när jag precis hade släckt lampan ringde Expressen och frågade om jag var på plats eller kände någon som var det.
Tre döda och över 130 skadade, varav minst 8 barn nu på morgonen. Bland dem en åttaårig pojke som precis kramat om sin pappa vid målgång och sedan gått tillbaka till sin mamma och syster på åskådarplats när första bomben exploderade, pojken omkom och mamman och systern ligger svårt skadade på sjukhus, så oerhört tragiskt, en sådan oerhörd onska!! Vem kommer på den vansinninga idén att placera en bomb mitt bland motionärerna på ett maraton? Löpning på motionärsnivå är fest, glädje och gemenskap, det tror jag alla som sprungit ett maratonlopp håller med mig om. Mitt i all trötthet, utmattning och beslutsamhet att besegra de 42 195 metrarna till målet finns en gemenskap, värme och vänlighet mellan deltagarna som nästan måste upplevas för att förstås. Vi är alla medlöpare, inte konkurrenter!
Ett maratonlopp är ingen plats för politiska, religiösa eller etniska konflikter men folksamlingar, var än i världen de är, och speciellt i USA, är tyvärr alltid potentiella mål för terrorister eller ensamma förvirrade galningar. Vi vet ju ännu inte vem som ligger bakom eller vad motivet är. Jag tänker idag på de drabbade samtidigt som jag känner en lättnad över att ingen jag känner som var där, drabbades!
Det är både min förhoppning och övertygelse om att glädjen och gemenskapen i löpningen är mångdubbelt starkare än en enstaka galnings förvirrande tankar och att en sådan här händelse varken kommer upprepas eller hindra människor från att springa stora maratonlopp tillsammans framöver!
Tre döda och över 130 skadade, varav minst 8 barn nu på morgonen. Bland dem en åttaårig pojke som precis kramat om sin pappa vid målgång och sedan gått tillbaka till sin mamma och syster på åskådarplats när första bomben exploderade, pojken omkom och mamman och systern ligger svårt skadade på sjukhus, så oerhört tragiskt, en sådan oerhörd onska!! Vem kommer på den vansinninga idén att placera en bomb mitt bland motionärerna på ett maraton? Löpning på motionärsnivå är fest, glädje och gemenskap, det tror jag alla som sprungit ett maratonlopp håller med mig om. Mitt i all trötthet, utmattning och beslutsamhet att besegra de 42 195 metrarna till målet finns en gemenskap, värme och vänlighet mellan deltagarna som nästan måste upplevas för att förstås. Vi är alla medlöpare, inte konkurrenter!
Ett maratonlopp är ingen plats för politiska, religiösa eller etniska konflikter men folksamlingar, var än i världen de är, och speciellt i USA, är tyvärr alltid potentiella mål för terrorister eller ensamma förvirrade galningar. Vi vet ju ännu inte vem som ligger bakom eller vad motivet är. Jag tänker idag på de drabbade samtidigt som jag känner en lättnad över att ingen jag känner som var där, drabbades!
Det är både min förhoppning och övertygelse om att glädjen och gemenskapen i löpningen är mångdubbelt starkare än en enstaka galnings förvirrande tankar och att en sådan här händelse varken kommer upprepas eller hindra människor från att springa stora maratonlopp tillsammans framöver!